Jo så känns det. Jag har en hel del med mig i bagaget. Ja men jag klagar inte! Snarare tvärtom så har det utvecklat mig som person. Men, det stora MEN!!!

Hur jag än vrider och vänder på saker och ting så vänds det jag har varit med om emot mig. Det känns alltså ibland som att det har blivit en en grej man påpekar för att kunna slippa vissa saker. Men jag känner att det är mitt beslut och mitt liv i denna fråga. Jag skulle aldrig utsätta min son för fara och just därför kan jag säga att jag vill. Men i detta sammanhang är man två, inte en. Eller ja, vi är tre och inte två kanske man ska säga. Nu blev allt jävligt flummigt!

Men den bistra sanningen är att jag är låst.

Du får inte.

Du borde inte.

Vi vill inte.

Vi tycker inte.

Medans jag känner att jag

kan

vill

får & vet!!

Men men allt som hänt slår tillbaka! No matter what!

Ja tack å hej flummiga inlägg!